En annan stark drivkraft är hotet från jordens södra hemisfär mot den svenska, och nordiska, skogsindustrin. I framför allt Sydamerika växer eukalyptusen i en takt vårt nordiska klimat aldrig kan matcha.
Den snabbväxande råvaran ger betydligt billigare massa och papper än de nordiska granarna och tallarna någonsin kan producera. Så mycket billigare att det blir allt intressantare för ekonomiskt pressade pappersproducenter att i större utsträckning välja eukalyptusmassa istället för den dyrare barrmassan från Norden.
Om utvecklingen fortsätter utan väsentliga förändringar riskerar den svenska skogsindustrin att tappa 20 procent av sin avsättning under de närmaste åren. Och eftersom just skogsindustrin står för 12 procent av den svenska industrins totala produktionsvärde och har ett exportöverskott på hela 60 procent, så finns här stora nationalekonomiska intressen att försvara.
Mot denna bakgrund agerade industrins tyngsta företrädare, Wallenbergsfären. Sommaren 2007 efterlystes forskning som kan förnya skogsindustrin och stora pengar utlovades från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.
Efter ett års urvalsprocess blev det en samarbetsgrup från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm och Chalmers i Göteborg som fick ansvaret att förvalta 120 miljoner kronor under tre år.
Under ledning av professor Lars Berglund på KTH byggs nu ett stort forskningscenter upp under namnet Wallenberg Wood Science Center (WWSC). När verksamheten är i full gång kommer 50 personer – professorer, doktorander, postdoktorer, med flera - att arbeta inom centret, som därmed blir det hittills största i sitt slag i Sverige.
En bärande tanke hos Lars Berglund och hans medarbetare är att innovationer skapas när olika forskningsdiscipliner möts på nya sätt. Förenklat handlar det om att "korsbefrukta" forskningsgrenar som bioteknik, nanoteknik, polymerteknik och mekanik med traditionell skogsindustriell forskning.
Lars Berglund själv, som sedan tidigare blivit känd som hjärnan bakom det superstarka nanopapperet, tror starkt på möjligheterna.
"Nya material kommer att presenteras årligen", säger han optimistiskt.
Om det går så bra kommer Wallenbergsstiftelsen totalt sett att betala ut hela 400 miljoner kronor under en tioårsperiod.
Samtidigt spirar alltså insikten om vedråvarans stora möjligheter på en rad olika håll i industrin såväl som i den akademiska världen och mängder av forskningsprojekt pågår.
"Flera projekt går delvis in i varandra", säger Mikael Lindström, ansvarig för området Nya material och kompositer på forskningsinstitutet Innventia, vilket ägs gemensamt av de stora svenska skogsindustriföretagen.
"Forskning handlar ju om att hitta nya vägar och olika utgångspunkter kan visa sig leda till liknande mål."
Just Innventia har nyligen fått 45 miljoner kronor från Energimyndigheten för att bygga ett bioraffinaderi i laboratorieskala.
"Precis som att ett oljeraffinaderi kan kracka oljan till allt från asfalt till bensin, så kan dagens massabruk utvecklas till bioraffinaderier där man, förutom fiber och energi, framställer allt från högvärdigt bränsle till nya plaster och kemikalier", förklarar Mikael Lindström.
Tanken på bioraffinaderiet kan illustrera vedråvarans mångfacetterade möjligheter, men Mikael Lindström betonar att det idag inte räcker att de nya, biologiskt nedbrytbara materialen och produkterna är mer miljövänliga än de oljebaserade. De måste också motsvara tidens krav på design och funktionalitet.
"För att skapa verkligt konkurrenskraftiga produkter behöver vi till exempel dela kunskap så att formgivare och forskare kan förstå varandra. Målet måste vara att en formgivare ska kunna gå till en forskare och beställa det material han behöver för sin design."
Tänk, om träden i skogen bara visste vilken framtid som väntar...
Ingrid Bressler
